Jag tänker ofta på den där scenen i filmen "Everything Everywhere All at Once" där Michelle Yeoh bara står där, mitt i sitt tvätteri, medan information från tusen olika verkligheter blixtrar förbi. Hon försöker fixa deklarationen, prata med sin dotter, städa undan tvätt. Samtidigt bombarderas hon med bilder från andra liv hon skulle kunnat leva. I ett är hon actionstjärna. I ett annat driver hon restaurang. I ett tredje är hon, ja, en sten med googly-ögon på sig (den scenen är fortfarande sjuk).
Det absurda är att filmen fångar exakt hur jag känner inför AI just nu. Och jag har jobbat med det här i många år.
Varje j-kla dag något nytt
Jag har följt AI-utvecklingen länge. Sett generationer av modeller komma och gå. Testat verktyg i tidiga stadier, läst forskningsartiklar, hållit presentationer. Man skulle kunna tro att jag är van vid förändringarna vid det här laget.
Men det senaste året? Det är något annat.
För två år sedan lärde jag mig att ChatGPT kunde skriva mejl. Okej, tänkte jag, smart grej. Kan spara lite tid. Veckan efter kunde den plötsligt koda hemsidor. Sen kom bildgeneratorer. Videoklipp från text. AI som designar, komponerar musik, analyserar medicinska bilder, skriver juridiska dokument, ännu bättre video, ännu bättre x,y,z.
Jag hinner knappt smälta en nyhet innan nästa dyker upp. Precis som Evelyn i filmen hoppar mellan verkligheter vaknar jag varje morgon till en ny version av vad som är möjligt. Och trots all min erfarenhet? Det är jävligt tröttsamt.
I går lyssnade jag på en föreläsning från Harvard Data Science Review. Toppforskare, människor som är djupt inne i detta. Och vet du vad? Även de erkände öppet att de känner sig förvirrade. En sa rent ut: "Vi vet inte riktigt vart det här är på väg längre."
Det var nästan en lättnad att höra. För om inte ens de som bygger systemen kan förutse vad som händer nästa månad, hur fan ska resten av oss hänga med?
Min kompis som jobbar med grafisk design säger samma sak. "Jag vet inte om jag ska lära mig verktygen eller om mitt jobb försvinner ändå." Det är den känslan. Att försöka hänga med medan marken rör sig under fötterna.
Vem fan är man egentligen?
(Jag måste erkänna att jag har plagierat den här rubriken från Marc Hillanders Pod, Vad fan ska jag ha AI till.)
Det finns en scen där Evelyn måste välja vilken version av sig själv hon ska vara. Den framgångsrika artisten? Småföretagaren som kämpat hela livet? Vem är hon när alla dessa liv finns samtidigt?
Jag känner igen det. Fast med AI blir frågorna andra. Jag har jobbat med AI i åratal, men nu ställs jag inför helt nya dilemman varje vecka. Ska jag använda den senaste modellen för allt den kan, eller finns det gränser jag borde sätta? Är det fusk att låta AI skriva vissa saker, eller är det bara ett verktyg som ordbehandlaren en gång var?
Mitt barn frågade förra veckan om hen fick använda ChatGPT för matteläxan. Jag, som föreläser om AI, stod där utan svar.
Verkligheten verkar vara att det inte finns något enkelt svar. AI är både fantastiskt och skrämmande. Ett verktyg och ett hot. Allt samtidigt. Och vi förväntas liksom navigera i detta kaos medan vi fortfarande ska komma ihåg att köpa mjölk och betala räkningar.
Alla har en åsikt (och ingen vet egentligen)
Det värsta är inte tekniken i sig. Det är bruset runt den.
Någon säger att AI räddar världen. Någon annan skriker att den förstör alla jobb. En tredje hävdar att vi är fem år från superintelligens som kommer styra över mänskligheten. Någon fjärde rullar med ögonen och säger att det hela är överhypat, som med blockchain och alla andra grejer.
Jag läser artiklar. Lyssnar på podcasts. Testar verktyg. Går på konferenser. Och känner mig mest bara mer förvirrad efteråt.
När jag hörde forskarna på Harvard prata öppet om sin osäkerhet kände jag mig både lättad och oroad. Lättad för att jag inte är ensam. Oroad för att om inte ens experterna vet, vad gör vi då?
Det påminner om den där scenen där Evelyn blir helt översköljd. Hon kan inte processera allt. Hjärnan kan inte hålla isär vad som är viktigt och vad som bara är brus. Hon står bara där, mitt i kaoset, och vet inte vart hon ska ta vägen.
Det är exakt där jag befinner mig. Trots alla år i branschen. Och jag tror många andra gör det också, oavsett hur länge de jobbat med det här.
Det som faktiskt spelar roll
Men filmen slutar inte i kaoset. Det vackra är att Evelyn till slut inser något: hon behöver inte bemästra alla verkligheter. Hon behöver bara hitta tillbaka till det som faktiskt betyder något. För henne blir det familjen. De små ögonblicken av äkta kontakt. Kärleken mitt i kaoset.
Kanske är det samma med AI. Vi behöver inte förstå allt. Jag behöver inte hänga med i varje nyhet om den senaste modellen eller vad Silicon Valley-folk säger på Twitter. Och det är okej att erkänna förvirring, även när man jobbat med det här länge.
Om AI gör jobbet enklare, använd det där. Om något känns fel, lyssna på den känslan. Om du behöver stänga av nyhetsflödet en vecka, gör det. Världen fortsätter snurra ändå.
I slutet av filmen lär sig Evelyn att vara närvarande i sitt eget liv, trots att tusen andra liv ropar på hennes uppmärksamhet. Hon väljer sin verklighet istället för att låta alla verkligheter välja åt henne.
Vi kan göra samma sak. Erkänna att AI förändrar saker utan att låta det förvandla oss till nervvrak. Vara nyfikna utan att bli besatta. Försiktiga utan att paralyseras.
För det mest mänskliga, som filmen visar, är inte att kunna allt eller vara överallt. Det är att kunna välja vad som betyder något, även när tusen röster drar i oss åt olika håll.
Mitt i allt detta teknologiska kaos är det valet kanske det viktigaste vi har kvar. Att få bestämma var vi lägger vår uppmärksamhet. Vad vi bryr oss om. Vem vi vill vara.
Och det kan ingen AI ta ifrån oss. Inte ens när utvecklingen går så fort att experterna själva tappar fotfästet.
#AI #Människanochtekniken #framtid